Varför valde ni att bli familjehem? 
Min pappa var fosterbarn när han var liten och berättade ofta om sin uppväxt och hur tufft de hade det hemma. Han kände till utanförskapet att ha problem i en familj som pågår skilt från omvärlden inom fyra väggar. Där ingen ser hur man mår eller hur man har det. Så är det i många familjer idag också, det är jättemånga som har det svårt. 

Sen har jag och min man en gemensam vän som heter Inger. Hon var dagbarnvårdare åt våra barn när de var små och samtidigt också familjehem och jourhem. Jag minns att jag var så imponerad av henne och tyckte det var så häftigt att hon hjälpte så många familjer. Sen blev det nog bara så att vi halkade in på det och blev erbjudna ett kontaktfamiljsuppdrag. Det är ganska vanligt att det börjar så, att man hjälper till ungefär varannan helg. Efter det fick vi ett till uppdrag som kontaktfamilj som sedan övergick i familjehem. Det uppdraget var ett barn som idag är 29 år och gudfar till mina barnbarn. Det är häftigt. 

Det finns ett enormt behov av familjehem. Skulle jag leva om mitt liv skulle jag bli familjehem igen, det är jag helt hundra på. Det är bara att gå till sig själv, om någonting skulle hända mig eller min man skulle jag vilja att någon öppnade dörren för mina barn eller barnbarn.  

Vilka utmaningar har ni stött på? 
Vi har jobbat hårt med skolan. Skolan är nyckeln till livet och utan den stängs tyvärr många dörrar till framtiden. Idag är det väldigt viktigt att ha fullständiga gymnasiebetyg för att kunna få ett jobb eller vidareutbilda sig. Därför är vi måna om att barnen ska ha rätt förutsättningar att klara av sin skolgång och att vi finns där och stöttar längs vägen. I år har vi två som tar studenten och det är en speciell dag för oss. Då har vi tagit oss ända in i mål.  

Vi har haft ett barn som kom till oss när hon var 8 år och som då låg efter ganska mycket i skolan. På kvällarna kunde hon ligga under köksbordet och gråta över sina läxor och idag är hon 25 år och snart färdig ambulanssjuksköterska. Det är så häftigt att se hur de kämpar termin för termin och tar sig framåt och når sina mål. Det är ledordet för oss, att förändra och se barnen växa upp och lyckas. 

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet? 
En häftig upplevelse för mig var när ett av barnen fick ett stipendium i högstadiet för personlig utveckling och fina resultat i skolan. Jag ryser än idag. Jag var så stolt. Skolan är verkligen nyckeln till livet. Men det är svårt att få en vettig skolgång om en förälder är full och det är bråkigt när man kommer hem. Därför är det så viktigt att familjehem finns. Den stora förändringen vi kan erbjuda barnen är lugn och ro, mat, fasta rutiner och en bra förutsättning att klara av skolan.  

Vad får ni som familjehem för stöd av familjehemsenheten på Nyköpings kommun? 
Vi får ett väldigt bra stöd från Nyköpings kommun. Nu är vi väldigt erfarna och har nog varit med om de flesta problem men att veta om att de finns ett telefonsamtal bort känns tryggt. Det finns även en jour att ringa till på kvällar och helger om det skulle vara något. Som familjehem blir man också erbjuden handledning både enskilt och i grupp och inbjuden till föreläsningar, cafékvällar och mingel med andra familjehem. Vi har aldrig känt oss ensamma utan man har verkligen Nyköpings kommun i ryggen. 

Vi har också haft samma kontaktperson i många år vilket gör att vi känner varandra väl och hon känner också alla våra barn. Matchningen mellan barn och familj är jätteviktig och då underlättar det att de känner oss och vet precis hur vi fungerar. De skulle aldrig ge oss ett barn som inte skulle passa hos oss.  

Jag tycker att Nyköpings kommun är duktiga på att bygga starka familjehem. Familjehemsenheten tar hjälp av rutinerade familjehem och deras erfarenhet för att lära upp nya. Jag har själv varit mentor för nya familjehemsföräldrar och då haft kontakt med dem ett par gånger i veckan för att finnas där som stöd och bolla eventuella frågor. Mentorskap tror jag är ett bra tillvägagångssätt för att skapa långvariga familjehem.

Det är viktigt att barnen kan stanna kvar under en längre period om det skulle behövas, de ska inte behöva flytta runt i onödan. Som uppdragstagare gäller det helt enkelt att stå kvar när det blåser, även om det är kämpigt under en period. Man förändrar någons liv genom att säga upp ett uppdrag. 

Två av mina egna barn har själva haft uppdrag som kontaktpersoner och det är jag så otroligt stolt över. Det blir som ett kvitto för mig att det jag och min man gjort under alla år har varit någonting bra. 

Vad är viktigt att tänka på om man funderar på att bli familjehem? Har ni några råd till de som funderar på att bli familjehem? 

Jag tror att det är viktigt att tänka på mottagandet när man tar emot en placering. Vi brukar påminna våra barn om hur det kändes dagen de kom hit och att det är så det känns för den som kommer nu. Vi brukar också se till att ha lite familjeaktiviteter för att skapa gemenskap och se till att barnet kommer in bra i familjen. Jag tycker om att baka tillsammans med barnet för att få lite egentid ihop och de brukar tycka att det är roligt att få bjuda familjen på något gott. Men allt beror ju såklart på vilken ålder de är i. 

Inför en ny placering brukar vi också ha ett familjeråd och prata både enskilt och i grupp för att lyssna in allas åsikter. Jag tror det är viktigt att man diskuterar i familjen och att alla är överens. Som familjehem är det också viktigt att alltid finnas till hands och lyssna. Vi har en stor soffa och det är där vi samlas och pratar tillsammans. Det är oftast på kvällen man är ledsen och behöver någon som lyssnar. Det gäller helt enkelt att finnas där under resan mot vuxenlivet och stötta, trösta och lyssna. Vår hund Wilma gör också ett bra jobb, det har varit mycket tårar i den pälsen och hon skvallrar aldrig.  

Att få in barnen på fritidsaktiviteter är också bra. Vi har provat på allt ifrån segling och dans till ridning, innebandy och fotboll. Jag tror det är ett bra sätt att få in barnen i ett tryggt umgänge, så att det inte blir så att de bara driver runt nere på stan. Då är det alltid bättre att pyssla med en ponny eller ha en fotbollsträning. Det är också viktigt att kompisar får följa med hem från skolan.   

Se också till att ta vara på stödet som erbjuds av kommunen och delta i de familjehemsgrupper som finns. Det är väldigt lärorikt och roligt att träffa andra familjer som också är familjehem och man får vänner för livet. Vi familjer har mycket kontakt på Facebook och några umgås vi även med privat. 

Det är också viktigt att respektera barnens biologiska föräldrar och bemöta dem på ett hänsynsfullt sätt. Föräldrarna ska inte uppleva någon slags konkurrens med oss eller känna sig misslyckade. Jag brukar formulera det som att jag är vikarie för dig tills du är redo att ta över och vad modig du är som tar hjälp. Vi ska inte ersätta deras föräldrar på något sätt för de har ju redan en mamma och pappa. Vi är bara två extra vuxna som finns här när du behöver oss. För det vi arbetar mot är ju att barnen ska kunna återvända hem även om det inte alltid blir så.  

Varför tror ni att det är svårt att rekrytera nya familjehem? 
Jag tror att många fått uppfattningen att det är svårare än vad det är. Man kanske känner att tiden inte räcker till eller att man vill prioritera karriären. Men både jag och min man har jobbat heltid när vi haft placeringar, precis som en vanlig familj. Det behöver inte vara så märkvärdigt utan det räcker fint med en vanlig familj som är lite extra trygg. Nu har vi så pass många barn hemma att jag valt att gå ner och jobba 75% för att verkligen finnas här när de kommer hem från skolan, men det är inget måste. 

Vad skulle ni säga till de som funderar på att bli familjehem? 
Våga öppna dörren! Man behöver inte vara någon slags supermänniska. Allt som behövs är lite sunt förnuft, trygghet och kärlek. Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om vanliga barn som oftast är väldigt tacksamma för din hjälp. 

Varför valde ni att bli att familjehem? 
Lena jobbade på barnhem en period under sina tonår och Göran växte faktiskt upp i huset mitt emot. Det gjorde att vi umgicks en hel del med barnen där och insåg på så sätt att en del barn inte kan bo hos sina föräldrar och att de är som vilka barn som helst. Det tror vi har bidragit till vårt intresse för att ta hand om barn. 

När vi började i slutet av 1970-talet tog vi emot vad som då kallades sommarbarn. Vi hjälpte föräldrar som behövde avlastning och hade barnen hos oss i åtta veckor under sommaren. Det var verkligen en positiv upplevelse för oss, det var jättehärliga ungar. Efter några år fick vi en förfrågan om vi kunde ta emot två flickor på heltid och det var våra första placeringar. Sedan dess har vi fortsatt som både familjehem och jourhem och i år firar vi faktiskt 40-årsjubileum som familjehem. Det är häftigt. 

Vad är det bästa med att vara familjehem? 
Det är att få förtroende att ta hand om någon annans barn. Att vi får möjlighet att ta oss an barnets situation och förändra till det bättre. Många föräldrar har tackat oss för det vi gjort och det är en härlig känsla. Sen är det häftigt att se barnen stå på egna ben med ett etablerat vuxenliv och eget boende, arbete och fungerande relationer. Det känns bra att vi har kunnat ge dem det stöd de har behövt. 

Vilka utmaningar har ni stött på? 
Föräldrakontakt kan vara komplicerat men får man till ett bra samarbete är det en stor tillgång. Det är viktigt att komma ihåg att man samarbetar för barnets bästa. Det gäller att sätta sig in i hur det är att vara förälder när socialtjänsten bedömer att man inte är lämplig att ta hand om sitt eget barn. Det är en väldigt stor kränkning och därför ska man se till att bemöta föräldrarna på ett respektfullt sätt. Det är viktigt att tänka på att det finns en anledning till att föräldrarna har det jobbigt. Det handlar inte om att de är elaka, det finns inga föräldrar som inte tycker om sina barn. 

När man tar emot barn så är det som i alla relationer att efter man bott en tid tillsammans och skapat ett djupare förtroende så kan det komma fram saker som tidigare varit okända. Det kan till exempel handla om att ett barn berättar att den har blivit sexuellt utnyttjad. Vid sådana tillfällen gäller det att kunna ta emot det på ett bra sätt och där har vi fått mycket hjälp av BUP. När vi började som familjehem hade vi inte en tanke på att det kunde handla om sådana problem men så småningom blev vi ju varse det. Det kan vara nyttigt att veta. 

Vi har också varit med om tre placeringar där föräldrar har dött av överdoser. Det är ju ett sorgearbete och något som vi måste hjälpa till med. Och ett av fallen var det tråkigt nog en förälder som vi hade jättebra kontakt med. Men det är saker som gör att man växer trots allt. Att vi går igenom det tillsammans gör ju att vi stärker bandet till både oss själva och barnet.  

Det har också bidragit till att vi ser saker på ett annat sätt nu jämfört med när vi började. Då var man så ivrig att hjälpa till att man nästan letade fel hos de stackars barnen. Men nu känner vi att vad gör det om de inte kan äta med kniv och gaffel, det är inget viktigt. Det viktigaste är ju att de är glada och mår bra.  

Vad får ni som familjehem för stöd av familjehemsenheten på Nyköpings kommun?  
Familjehemmet har en egen handläggare som stöttar och finns där som bollplank hela tiden. Varje barn har också en egen handläggare som ser till deras behov. Tillsammans samarbetar vi med planering av till exempel föräldrakontakt eller läkarbesök. Handläggaren ser till att barnet och föräldern har det så bra som möjligt när de väl träffas och de kan även följa med som stödperson.  

Har man tur klickar det mellan barnet och dess handläggare och då är det en stor tillgång. Är placeringen en tonåring kanske de går och fikar eller träffas på en annan plats, det är inte alla besök som sker hemma och det är jättebra. Det blir nästan som att en kompis kommer och hälsar på. Men en del barn vill överhuvudtaget inte ha kontakt med socialtjänsten och då får man själv ersätta det stödet. 

Idag får också nya familjehem en introduktionsutbildning innan de börjar vilket är bra. Det fanns inte när vi började. 

Vad är viktigt att tänka på om man funderar på att bli familjehem? 

Tänk igenom hur familjens livssituation ser ut. Finns det tid, plats, egna barn, möjlighet att vara ledig ibland? Diskutera gärna med vänner och familj och gör dem delaktiga i resan. 

Kom ihåg att det är okej att misslyckas även som familjehem. Det handlar trots allt om människor och ibland klickar det inte. Det innebär inte att familjehemmet är värdelöst på något sätt. Om allt går bra får man ta emot en ny placering eller så kanske man kommer fram till att det inte var något som passade. 

Vilken är er främsta drivkraft som familjehemsförälder? 
Att det går bra för barnen. Vi har haft flera placeringar som kommit hit med taggarna utåt och som hatat allt men efter någon vecka har det vänt totalt. Vi har också haft barn som inte kan simma från början men så tar det två veckor och så är det full fart i poolen. Det är roligt. 

Vi har regelbunden och tät kontakt med de flesta av våra barn och det gör oss stolta. Två har själva blivit föräldrar och vi har fått äran att bli mormor och morfar. Vid jul brukar vi vara 19 personer numera och som mest har vi varit 27. Varje dag kommer något av våra barn hem det kan vi tala om, även om de är över 30 år så dyker de upp. En av våra placeringar är en pojke som vi hämtade på BB, idag är han 23 år och bor här bredvid oss i ett eget hus. Det är fint att alla fortfarande är en del av familjen. 

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet? 
En av de mest underbara upplevelser vi haft under alla år var för tre år sedan när vi fick en jourplacering som var en nio timmar gammal bebis. Den här lilla flickan knöt vi an till något fruktansvärt, nästan för mycket. Hon blev senare adopterad men vi får lite bilder ibland och det är väldigt roligt. 

Har ni några råd till de som funderar på att bli familjehem? 
Tänk igenom varför ni gör det, hur familjesituationen ser ut och framförallt om ni har tid. Vi tycker också att alla nya familjehem ska ha en mentorsfamilj, ett äldre familjehem. Det är lätt att känna sig ensam på grund av tystnadsplikten. 

Det är också viktigt att se de biologiska föräldrarna som en tillgång och inte som en belastning. Om man som familjehem tänker att man ska rädda barnet från föräldrarna då är man fel ute.  

Det gäller även om föräldrarna har problem med missbruk eller liknande, så länge barnen är någorlunda skyddade och fria från påverkan. Det är viktigt att barnet förstår varför situationen ser ut som den gör och vet om hur föräldrarna mår. 

Varför tror ni att det är svårt att rekrytera nya familjehem?  
Det finns en hel del fördomar om familjehem som förmodligen bidrar till att det är svårt att rekrytera. Vi tycker att media ibland beskriver det som ett straff att placeras i familjehem eller att det är orsaken till personens kriminella bana. Det är tråkigt eftersom det för många kan vara en befrielse att flytta till familjehem. 

Många har nog också uppfattningen att man tjänar mycket pengar som familjehem och det gör man inte. Och det man tjänar gör man gott och väl av med på barnet. Ofta har barnen ingenting när de kommer mer än vad de har på sig. När det gäller jourhemsplaceringar är det ofta mer akuta och dramatiska omständigheter och vi har fått ta hand om personer som kommer mitt i natten i bara nattlinne och tofflor. 

Alla kanske inte har utrymmet rent fysiskt. Det är viktigt att man har ett boende stort nog att barnet kan få ett eget rum med en dörr att stänga om sig och ett stort köksbord där många får plats att sitta. Framförallt när man tar emot ungdomar måste man vara beredd på att träffa och umgås med deras nätverk, inte bara föräldrar utan även kompisar. 

Vad skulle ni säga till de som funderar på att bli familjehem? 
Gör det bara! Våga ta chansen. Har man hjärtat på rätta stället och är nyfiken på barnet som kommer då kommer det gå jättebra. En nära vuxenrelation och förebild är många gånger precis vad de behöver och har saknat. 

Varför valde ni att bli familjehem? 
Både jag och min fru jobbar med ungdomar och när vi fick egna barn insåg vi att vi hade plats för en till i familjen. Det är ett av de bästa val vi har gjort. Vissa placeringar har såklart varit tuffa och det är mycket jobb men vi har fått så mycket tillbaka. Bara man är villig att ge det tid och finnas där och lyssna. Jag tror att många i sin bekvämlighet tänker att herregud det är för mycket jobb och givetvis har personen varit med om en del men du får dubbelt så mycket tillbaka. Har du möjlighet att erbjuda någon tid, värme och kärlek tycker jag verkligen att du ska göra det. 

Vad är det bästa med att vara familjehem? 
Situationen berikar en så mycket på flera olika plan. Som familj får man nya relationer men också ett samarbete med socialtjänsten och den biologiska familjen. Det är väldigt lärorikt. Vi har också hittat nya intressen tack vare det här uppdraget. Det är många nya dörrar som öppnas som man inte är beredd på, det är härligt. 

Vilka utmaningar har ni stött på? 
I början var vi inte riktigt beredda på den problematik vi skulle komma att möta. Då är det lätt att känna att man står där naken och oförberedd. Därför är det viktigt att se till att man har en tydlig bild av vad uppdraget innebär och att man får så mycket information från socialtjänsten som möjligt.  

Vi har också insett vikten av ett bra samarbete med den biologiska familjen. Lyckas man hitta ett sätt där man hjälper varandra framåt och inte kliver de andra föräldrarna på tårna så går det att komma väldigt långt. Det får inte bli någon slags skilsmässostrid. Jag är helt övertygad om att 9,9 av 10 föräldrar vill sina barn väl och att det är saker runt omkring som kommer i vägen. Det är nog viktigt att tänka på. Barnet i fråga vill ju också att föräldrarna ska må bra och då underlättar det om alla kommer överens. 

Hur tycker ni att stödet från familjehemsenheten på Nyköpings kommun har fungerat? 
Otroligt bra. Vi har haft flera olika handläggare och det har alltid fungerat bra. Man kan råka ut för jobbiga stunder men de finns alltid där och stöttar. Vi är jättenöjda.  

Vad är viktigt att tänka på om man funderar på att bli familjehem? 
Det måste som sagt finnas tid, värme och kärlek. Har man egna barn så blir en placering ett extra syskon, se till att behandla alla så lika som möjligt. Vi har aldrig begärt att barnen ska kalla oss mamma och pappa men det är viktigt att de ska känna sig som en del av familjen.  

Det barn man får ta emot kanske kommer från en stökig situation och en annan miljö och i början kan det därför bli en del krockar och missförstånd. Kom därför ihåg att ta ett steg i taget och uppskatta varje framsteg ni gör tillsammans. 

Kom också ihåg att socialtjänsten finns där och stöttar er i allt som händer. Man står aldrig ensam. Se till att ta vara på de tillfällen ni träffas och fråga allt mellan himmel och jord. Det är viktigt att få en ärlig bild av uppdraget och att socialtjänsten får lära känna er så att matchningen med placeringar kan bli så bra som möjligt.  

Det är också viktigt att ha ett bra samarbete med förskola och skola. Var tydlig med vilka rädslor barnet kommer med så att alla kan hjälpas åt för att det ska bli så bra som möjligt. Sen vill man såklart inte utelämna en människa för mycket men jag tror att det är bra att förklara situationen för att undvika frågetecken. Pedagoger är ju också duktiga på det här och vi har märkt att de tycker att det är roligt att få göra det lilla extra. Till slut har vi inte behövt nämna något överhuvudtaget utan allt har rullat på perfekt. Våga ta hjälp av människor runt omkring er. 

Vilken är er främsta drivkraft som familjehemsförälder? 
Det är utvecklingen och samarbetet. Att få följa med på barnets resa och se den utvecklingen men också se hur vi själva blir en alltmer kärleksfull och trygg familj som kan prata öppet om saker och ting. Det är också en häftig känsla att uppnå alla små delmål man har. Till exempel ville vi vänja ett av barnen vid trottoarer så att han skulle kunna gå till skolan själv. De första 30 gångerna fick vi följa med till skolan, därefter kunde skolpersonalen komma och möta upp och till slut klarade han av att gå alldeles själv. Det var stort. 

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet? 
En av våra placeringar var tre år när han kom till oss. När den här lilla personen stod i hallen första gången var det många känslor på samma gång. Samtidigt som vi var förväntansfulla kände vi oss också rädda och funderade på om vi hade tagit oss vatten över huvudet. Men idag är han 14 år och allt har gått väldigt bra. Vi har jobbat hårt och lagt ner mycket tid men den resan vi har gjort tillsammans är vacker.  

I början var han till exempel livrädd för toaletten. Jag gick och spolade säkert 40 gånger om dagen för att han skulle vänja sig vid ljudet och efter ett tag vågade han stå utanför och kika in och så fortsatte vi att jobba. Tillslut kom den dagen när han gick in själv och klarade allt och kom ut och var jättestolt. Det var häftigt. Det låter kanske litet men det påverkade hela hans liv. Går man i skolan och inte vågar gå på toaletten så är det en otrolig prövning. En liten vardagssituation som många tar för givet kan vara en stor utmaning för en annan. 

Sen är det roligt att sitta där på träningen och se vilken talang han är. Att se att han känner sig fullkomligt trygg med allt och att han litar på oss.  

Varför tror ni att det är svårt att rekrytera nya familjehem? 
Jag tror att familjehem låter väldigt stort fast det inte är det. Det enda du ska göra är att vara en familj. Egentligen är det är inget mer. Du ställer bara fram en tallrik till.  

Många tror nog också att man måste vara den bästa familjen i hela världen men så är det inte. Det är inget konstigt om det inte skulle fungera med en placering, det är tråkigt när det händer men det måste också få hända. En del kanske tycker att socialtjänsten är lite skräckinjagande och känner att oj nu måste vi visa oss perfekta och städa noga innan de kommer. Men så är det inte de finns ju till för att stötta både barnet och familjehemmet och vi själva har en jättehärlig jargong sinsemellan. 

Det kan också kännas skrämmande att inte veta vad man kommer råka ut för när man tar emot en placering. Kommer jag förlora något i mitt eget hem? Kommer det hända något med mina egna barn? De frågorna är så stora att jag tror många vänder ryggen till. 

Har ni några råd till de som funderar på att bli familjehem? 
Prata med andra familjehem och ställ de frågor ni har. Vi känner två familjer som idag är familjehem och innan de fattade beslutet fanns vi där för att bolla saker och berättade både bra och jobbiga saker vi varit med om. Det är alltid bra att lära av varandra. 

Det berikar en så otroligt mycket om man bara vågar ta steget. Vi hade inte varit den familjen vi är idag om vi inte hade gjort det här. 

Varför valde ni att bli familjehem? 
Jag började som jourhem och familjehem 1998. Det beror mycket på att min syssling var kontaktfamilj och ofta pratade om att det behövdes fler familjer. Jag är också sjuksköterska i grunden och när jag var yngre drömde jag om att hjälpa fattiga barn runt om i världen. Nu blev det aldrig så utan jag fick egna barn och blev kvar här hemma i Sverige istället. Men där och då insåg jag hur många barn det finns här som behöver hjälp. Då bestämde jag mig för att göra en insats som jourhem och familjehem. 

Vad är det bästa med att vara familjehem? 
Mot Nyköping har jag bara jobbat som jourhem och det trivs jag väldigt bra med. Jag tycker om ovissheten som jourhem innebär och har inga problem med att inte veta vad som händer härnäst.

Ofta har barnen som kommer varit med om saker som gör att de har svårigheter med till exempel det sociala, mat eller sömnrutiner. Jag är ganska fyrkantig av mig och många gånger är det just vad de här barnen behöver och det är häftigt att se att man på ungefär en månad kan styra upp det ganska bra.  

Familjehem är ett mer långsiktigt arbete där man jobbar mycket mer mot socialtjänst och de biologiska föräldrarna. Det är givande på sitt sätt och vad som passar en bäst beror nog på hur man är som person och vad man tycker är roligt. Jag uppskattar ombytligheten som jourhem och att barnen är placerade under kortare perioder.  

Det kanske låter lite kallt men för mig passar det bra. Till exempel har vi haft en jourhemsplacering i form av en studsig kille på 12 år med en fantastisk mamma som tyvärr inte orkade med honom. Under den tiden han var hos oss lyckades vi bygga upp en bra relation och styra upp det som behövdes för att han skulle kunna åka tillbaka hem igen. Han trivdes väldigt bra här och hälsar fortfarande på och det känns otroligt bra att vi betyder någonting för honom. Men jag har inga svårigheter med att känna mig klar. 

Vilka utmaningar har ni stött på? 
Vissa placeringar kan vara jättesvåra. När man börjar med det här är man otroligt godtrogen, blåögd och tror att man ska rädda världen. Det är så lätt att med full styrka sikta in sig på att hjälpa det här barnet att bli ett välfungerande barn, men tyvärr är det inte alltid så enkelt. Alla barn har sin historia och sitt arv och många tas om hand alldeles för sent och då går inte allt att reparera. Jag tror att det är viktigt att bära med sig den insikten. 

Jag var själv naiv när jag började och det behöver man nog vara för att överhuvudtaget börja som jour- eller familjehem. Men under åren blir man så småningom varse att det inte går att göra alla barn till välfungerande barn. Det kan vara en jobbig tanke men jag tror att det är en viktig sak att komma till insikt med för att inte ta på sig det som ett personligt misslyckande. 

Det är också många som frågar mig om det inte är jobbigt att lämna ifrån sig ett barn och det är klart att det kan vara det. Till exempel fick vi ta emot en bebis som var 8 veckor när hon kom till oss. Den lilla tjejen bodde på min mage i bärsjal under de månader hon var hos oss och min man som inte har några egna biologiska barn fäste sig väldigt mycket vid henne. Efter tre månader fick hon flytta hem till sin mormor och det är klart att det var jobbigt även om det var den bästa lösningen. Jag älskar bebisar men jag har vuxna barn och känner inte för att börja om det livet. Istället är jag väldigt stolt över vad vi kunde åstadkomma under den tiden hon var hos oss. 

Hur tycker ni att stödet från familjehemsenheten på Nyköpings kommun har fungerat? 
Alldeles utmärkt. Jag har inte ett behov av daglig kontakt med socialsekreterare men vi träffas och pratar med jämna mellanrum och det fungerar jättebra. Jag är nöjd, annars skulle jag inte fortsätta. 

Vad är viktigt att tänka på om man funderar på att bli familjehem? 
Det är inte livets glada dagar, det är tufft. Alla barn är inte enkla. Jag tycker att man ska gå in i det med öppna ögon. Det är också viktigt att lägga kraven åt sidan och göra så gott man kan. Våga också vara öppna med om det inte fungerar, det finns alltid hjälp att få. Kom ihåg att det såklart är väldigt roligt också. 

Vilken är er främsta drivkraft som familjehemsförälder? 
Att man ibland lyckas. Jag har flera jour- och familjehemsbarn som jag fortfarande har kontakt med. Att de tar sig tiden att leta upp mig och berätta att de uppskattar vad jag har gjort för dem, det är vad som sporrar mig att fortsätta. 

Kan ni berätta om något ögonblick då ni har känt extra stolthet? 
Ett exempel är när vår lilla 12-åring, som jag pratade om i början, ringer och frågar om han får komma och hälsa på över jullovet. Att han vill komma till oss, det värmer i hjärtat.  

Varför tror ni att det är svårt att rekrytera nya familjehem? 
Jag tror att många inte har tid. Många jobbar heltid och de barn man redan har hemma ska skjutsas till olika aktiviteter. När tusan ska man få plats med en unge som kanske kräver mer tid än ens egna barn gör? Det finns liksom ingen plats för det. Jag tror också att många tycker att det känns lite jobbigt att öppna upp sitt hem inför okända personer och det bagage de bär på. Där tror jag att vi behöver öppna våra sinnen lite mer. 

Sen går man på törnar om man misslyckas. De gångerna är det väldigt viktigt att man har ett bra stöd och förtroende ifrån socialtjänsten, att de peppar och säger att man gör ett bra jobb. Man måste få misslyckas. 

Har ni några råd till de som funderar på att bli familjehem? 
Gå in i det med öppna ögon. Ett mentorskap är också alltid bra. Det är viktigt att man har likasinnade runt omkring sig så att man kan bolla saker. Vissa förstår inte vad man utsätter sig för och då är det bra att ha en mentor som stöd. Våga prova! Är det inte din grej så är det inte det.